Haft en UNDERBAR semester! Och jag måste medge att den absolut dominerande orsaken är vädret. Haft sol i princip varje dag. Helt otroligt, ibland har man minsann tur! Insåg även att vädret påverkar mig mer än vad jag trott. Bara någon enstaka dag var det grått och trist väder och den dagen var välkommen för då hade vi anledning att verkligen ta tag i sådant som måste tas tag i inomhus. En riktig arbetardag blev det och sådana dagar brukar få mig att må riktigt gott!
Men denna denna dag kände jag mig låg, riktigt låg. "Ja det är ju lågtryck" sa käre sambon så där självklart, men erkände samtidigt att han kände lite så han med. Lite småkusligt var det, för jag var rädd att den där svarta känslan som jag kände för närmare 20 år sedan skulle komma tillbaka. Den där känslan som är så svår att beskriva, men som jag samtidigt vill försöka beskriva för att förstå för att vara bättre förberedd nästa gång, om det nu blir någon nästa gång.
Det närmaste jag kommit för kunna beskriva den är att den helt saknar längtan. Det är det andra jag insett är viktigt förutom vädret; att längta. Att längta efter att favoritprogrammet på TV ska börja, att längta efter vännerna man bjudit hem, att längta efter att gå ut i skogen och plocka svamp, att längta till IKEA. Stort och smått.
Att ha något att se fram emot är oerhört viktigt. Men då för länge länge sedan så hade det inte spelat någon roll. Jag längtade inte efter något. Jag borde längta för att livet gick vidare runt omkring mig, saker inträffade, det planerades, men inget kändes kul. Kul kanske inte är rätt ord, för att gå omkring och förvänta sig att saker ska vara kul hela tiden gör man ju inte heller. Men inget kändes meningsfullt. Inte någon gastkramande ångest, rädsla eller oro, ingen nedstämdhet som krävde tömning på tårar, utan bara tom likgiltighet och meningslöshet.
Oerhört skrämmande när jag hade så mycket att vara glad för och så ofantligt mycket som gav mitt liv mening. Men att ändå känna så - hurrvas! Jag skakar av mig känslan, som ändå bara är en liten liten flaga av hur det egentligen var. Och är så oerhört tacksam över att det inte fastnar på mig igen. Samtidigt som jag är oerhört tacksam över att ändå fått uppleva det, då det ändå har berikat mitt liv och gett en erfarenhet och kanske någon liten ökad förståelse för andra i liknande situation. Om än varje situation och varje människa är unik i sig, det får man aldrig glömma!
Lågtrycket gav med sig och varje dag både före och efter denna lågtrycksdag har det varit högtryck, eller i alla fall strålande sol! Och jag har längtat! =)
Men denna denna dag kände jag mig låg, riktigt låg. "Ja det är ju lågtryck" sa käre sambon så där självklart, men erkände samtidigt att han kände lite så han med. Lite småkusligt var det, för jag var rädd att den där svarta känslan som jag kände för närmare 20 år sedan skulle komma tillbaka. Den där känslan som är så svår att beskriva, men som jag samtidigt vill försöka beskriva för att förstå för att vara bättre förberedd nästa gång, om det nu blir någon nästa gång.
Det närmaste jag kommit för kunna beskriva den är att den helt saknar längtan. Det är det andra jag insett är viktigt förutom vädret; att längta. Att längta efter att favoritprogrammet på TV ska börja, att längta efter vännerna man bjudit hem, att längta efter att gå ut i skogen och plocka svamp, att längta till IKEA. Stort och smått.
Att ha något att se fram emot är oerhört viktigt. Men då för länge länge sedan så hade det inte spelat någon roll. Jag längtade inte efter något. Jag borde längta för att livet gick vidare runt omkring mig, saker inträffade, det planerades, men inget kändes kul. Kul kanske inte är rätt ord, för att gå omkring och förvänta sig att saker ska vara kul hela tiden gör man ju inte heller. Men inget kändes meningsfullt. Inte någon gastkramande ångest, rädsla eller oro, ingen nedstämdhet som krävde tömning på tårar, utan bara tom likgiltighet och meningslöshet.
Oerhört skrämmande när jag hade så mycket att vara glad för och så ofantligt mycket som gav mitt liv mening. Men att ändå känna så - hurrvas! Jag skakar av mig känslan, som ändå bara är en liten liten flaga av hur det egentligen var. Och är så oerhört tacksam över att det inte fastnar på mig igen. Samtidigt som jag är oerhört tacksam över att ändå fått uppleva det, då det ändå har berikat mitt liv och gett en erfarenhet och kanske någon liten ökad förståelse för andra i liknande situation. Om än varje situation och varje människa är unik i sig, det får man aldrig glömma!
Lågtrycket gav med sig och varje dag både före och efter denna lågtrycksdag har det varit högtryck, eller i alla fall strålande sol! Och jag har längtat! =)
