Men - tänker på jobbet varje dag. Men faktiskt lite lite mindre för varje dag som går.
Dag 1; Ringer på jobbet. Kollar att jag verkligen gjort det jag tänkt - det hade jag. Jag får veta att en kollega är sjuk.
Dag 2; Inser att endast kollegan som är sjuk vet om att vidarekopplingen av telefonen inte gick koppla tillbaka. Ringer på jobbet. De har redan fixat det.
- Njut nu av din ledighet! Visst... du är alltid välkommen att ringa... jag vet PRECIS hur det är!
Min kloka kollega som är pensionär och inne för mig och jobbar lugnar mej med mild stämma innan hon fortsätter snabbt och spontant direkt ur hjärtat; Men har du inte så du kan ta dej en jävel så du glömmer det här stället?! Jag skrattar.
Dag 2 igen; MÅSTE ringa och påminna min tredje kollega om det viktiga blodprovet som skulle bokas in. Det var redan gjort!
Dag 3; Bara liiiite tankar. Ingen överväldigande oro. Lite små flash backs men inget jag måste ta ansvar för.
Dag 4; Knappt alls. Blir nedstämd. Min väninna och hennes son som har förgyllt de första dagarna här har åkt hem. Skittrist. Existentiell ångest. Katastrofen i Japan.
Dag 4 kl 23.00; aldrig varit vaken så här sent under denna vecka. Är nog rent utav ganska utvilad. Allt känns rätt så ok. Dag 5 har jag bokat en helkroppsmassage!
Allt är relativt. Godnatt!
