Det går aldrig få ett foto lika bra som det man ser i verkligheten. Inte då med min kamera och mina fotokunskaper. Det här är i alla fall vad som är framför mig. Plus frisk luft in genom mina näsborrar, doften av vått gräs, dugg i luften som fuktar min hud, mina bara fötter som möter det kalla fuktiga gräset. Försöker få ungdomarna att gå ut och möta detta vackra men de tisslar och fnissar instängda i rummet. Och OM och när de får för sig att gå ut så har det säkert hunnit mörkna och själva realbilden borta för alltid…Tack kära sambo som visade mig!
