Motiverande samtal, en viktig kunskap att ha när man arbetar inom vård och omsorg. Och kanske annars också. Här en video där en patient försöker komma ifrån sitt alkoholmissbruk. Man ser tydlig skillnad på hur läkarens beteende påverkar patienten.
Försök till uppmuntrande samtal
Och här samma möte med samtalsteknik för motiverande samtal
Motiverande samtal
Visar inlägg med etikett Alkohol. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Alkohol. Visa alla inlägg
måndag, april 18, 2011
måndag, juli 26, 2010
Återigen har jag fått känna mig som en sur gammal kärring...suck...
Lördagkvällen började däremot bra med att jag istället fick känna mig som en zornkulla i sina bästa år i den norrländska ljusa sommarkvällen. Så här var det;
Var bjuden till en väninna i hennes stuga där vi skulle basta, bada i sjön och sedan gå till byns årliga pubkväll. Under dagen hade jag med omsorg gjort en "saunavasta" med väl utvalt björkris hopbundet med avbarkad mjuk lång nybjörk knutet med en praktisk ögla i änden. Med saunavastan i ena handen och två flaskor rosévin i den andra anlände jag till stugan med mitt allra bästa humör. Till björkvedens knastrande i kaminen ångade vi oss, hade hårinpackning, kroppspeeling och uppiggande "risning" med saunavastan. När vi inte stod ut i värmen längre sprang vi mellan tallarna ned till sjön och doppade oss. DET är livskvalité!
Så klädde vi upp oss och gjorde oss fina och drog iväg till pubkvällen. Och där slutar den trevliga kvällen. Den första syn som möter mej är tre underåriga tjejer, samålder och yngre än min egen dotter, rökandes på cigaretter och med ölburkar och ciderflaskor i händerna. Trodde inte mina ögon! Ännu värre var att föräldrarna var där fullt medvetna om vad som hände. Träffade en bekant som var lika förfärad som jag. Hon berättade att föräldrarna köpt ut och druckit tillsammans med barnen. För mig personligen är det svårast att smälta då denna familj inte är en "problemfamilj". De hör till medelklassen, socialt välanpassade och vad jag har trott ha sunda värderingar. Resten av kvällen ägnade jag mig åt att bearbeta detta trauma genom att prata med andra om det, försöka låta bli att ställa till med en scen och åka hem tidigare än vanligt och ännu en gång känna mig lurad på festen (ja, det har hänt förr...).
Detta är nu kanske min lott här i livet? Jag är trots allt distriktssköterskan i samhället. Jag har läst så mycket om folkhälsa och alkohol så jag klarar inte av att delta i sådana evenemang längre. Jag är långt ifrån nykterist själv men det är lika förbaskat OLAGLIGT och FARLIGT FÖR HJÄRNAN att dricka alkohol före 18- års ålder. Ska det vara så himla svårt att förstå???!!!!!
Lördagkvällen började däremot bra med att jag istället fick känna mig som en zornkulla i sina bästa år i den norrländska ljusa sommarkvällen. Så här var det;
Var bjuden till en väninna i hennes stuga där vi skulle basta, bada i sjön och sedan gå till byns årliga pubkväll. Under dagen hade jag med omsorg gjort en "saunavasta" med väl utvalt björkris hopbundet med avbarkad mjuk lång nybjörk knutet med en praktisk ögla i änden. Med saunavastan i ena handen och två flaskor rosévin i den andra anlände jag till stugan med mitt allra bästa humör. Till björkvedens knastrande i kaminen ångade vi oss, hade hårinpackning, kroppspeeling och uppiggande "risning" med saunavastan. När vi inte stod ut i värmen längre sprang vi mellan tallarna ned till sjön och doppade oss. DET är livskvalité!
Så klädde vi upp oss och gjorde oss fina och drog iväg till pubkvällen. Och där slutar den trevliga kvällen. Den första syn som möter mej är tre underåriga tjejer, samålder och yngre än min egen dotter, rökandes på cigaretter och med ölburkar och ciderflaskor i händerna. Trodde inte mina ögon! Ännu värre var att föräldrarna var där fullt medvetna om vad som hände. Träffade en bekant som var lika förfärad som jag. Hon berättade att föräldrarna köpt ut och druckit tillsammans med barnen. För mig personligen är det svårast att smälta då denna familj inte är en "problemfamilj". De hör till medelklassen, socialt välanpassade och vad jag har trott ha sunda värderingar. Resten av kvällen ägnade jag mig åt att bearbeta detta trauma genom att prata med andra om det, försöka låta bli att ställa till med en scen och åka hem tidigare än vanligt och ännu en gång känna mig lurad på festen (ja, det har hänt förr...).
Detta är nu kanske min lott här i livet? Jag är trots allt distriktssköterskan i samhället. Jag har läst så mycket om folkhälsa och alkohol så jag klarar inte av att delta i sådana evenemang längre. Jag är långt ifrån nykterist själv men det är lika förbaskat OLAGLIGT och FARLIGT FÖR HJÄRNAN att dricka alkohol före 18- års ålder. Ska det vara så himla svårt att förstå???!!!!!
onsdag, november 04, 2009
Ett öppet brev...
...till Dig som tar åt Dig
Som jag har gråtit som jag har kämpat. Ville först inte tro på Din särbo när han ringde förra hösten, oftast sent på kvällen ibland mitt i natten och sa att han var orolig över ditt drickande. Han var ofta själv berusad och att det fanns någon anledning att tro att DU hade problem med alkoholen fanns ju inte. Det var det ju HAN som hade. Strax efter jul fick jag dock se med egna ögon hur illa det var. Pratade med Dig dagen efter och Du sa att det blivit lite väl mycket sista tiden och att Du skulle dra ner på drickandet. Ytterligare strapatser utspelade sig med jämna mellarnrum, var och en möjlig att beskriva i en lång historia. Jag ställde upp för Dig varje gång. Jag hade avslappningsövningar med Dig, vi var och simmade, vi promenerade, allt för att stötta Dig och pusha Dig i att inte behöva må så dåligt och låta bli att ta till alkoholen. För varje gång Du trillade upplevdes det mer och mer traumatiskt. För varje gång blev Du mer och mer förändrad. Du lovade och svor att Du skulle fixa det själv och ibland trodde även jag på det. Du sa att hände det igen var jag tvungen få in Dig på LPT för Du ville inte göra bort Dig mer. Så hände det igen, men inte gick det få Dig att åka in. Kontakt med psykjour och särbos och sons vädjande ledde någon enstaka gång till hämtning med tvång. Varje gång ringde Du och sa att det måste vara den sista. Sista gången Du åkte in hade du vinglat på dagtid och människor hade sett Dig behövt hela vägbredden för att ta Dig fram på vägen. När polisen kom hade de tittat på klockan att det gått för lång tid och att det inte lönade sig att ta något blodprov. Du fick åka in på psyk istället. Efter en vecka sms:ade du mig och ville jag skulle ringa upp Dig på beroendeenheten. Jag gjorde det och Du lät äntligen som Dig själv. Du sa att så här kunde Du inte hålla på längre, att då skulle Du förlora jobbet, lägenheten, alla vännerna och djuren. Du sa att Du inte förstod vad Du höll på med. Det kändes som att Du fått insikt. Du visste att jag skulle finnas för Dig och stötta Dig och att vi skulle börja om och simma, promenera osv.bara Du höll Dig från alkoholen. Ett litet hopp hade tänts. Du sms:ade mig att Du tyckte om mig så mycket och hoppades att vi kunde bli vänner igen. Du visste att jag också ville det men att jag inte tänkte vara medberoende med dig så det fick vänta tills du blivit nykter. Jag svarade att det skulle bli jobbigt det datum vi skulle vittna att Du kört bil onykter. Fick aldrig något svar. Så kom dagen då vi satt i tingssalen. Jag bölade och grät där jag satt i vittnesbåset. Det var inte länge sedan Du och jag pratade om att det var ju ändå otroligt att det blev människor av oss, så busiga som vi var i tonåren. Hur hade vi hamnat här? I tingssalen? Trodde i min enfald att Du skulle ha erkänt att Du kört onykter, det skulle äntligen innebära att Du skulle få/dömas till RIKTIG vård. Kanske alkolås? En dom som skulle kunna hindra Dig från att utsätta Dig för ännu fler trauman. Hur skulle det kännas om Du skulle köra ihjäl någon för att du kört bil onykter? Det skär i mitt hjärta att Du inte inser Ditt eget bästa. Det skär i mitt hjärta att Din särbo inte inser Ditt eget bästa utan fortsätter att curla för Dig och vara medberoende. Men det är väl som prästen säger (ja dina närmaste går hos prästen för samtal för detta)Din särbo är själv för svag. Han orkar inte stå emot. Han intalar sig att han är snäll men han är bara rädd. Han hjälper Dig att fortsätta, att dra ut på lidandet. På Ditt lidande, på hans lidande, på mitt lidande, ja allas lidande. Min familj har länge klagat. Antingen var jag hos Dig, i telefonen med Dig eller med Dig i mina tankar. Jag var hoppfull, jag var arg, jag var förtvivlad. Mina studier blev lidande. Men nu äntligen såg jag ljuset att Du skulle dömas till vård och slippa köra ihjäl någon. Domen har kommit. Du är frikänd. Jag har läst Ditt vittnesmål och jag undrar; hur i helskotta kan Du säga att vi har varit osams i över ett år ???!!!!!! Börjar nu inse att Du går över lik...
Som jag har gråtit som jag har kämpat. Ville först inte tro på Din särbo när han ringde förra hösten, oftast sent på kvällen ibland mitt i natten och sa att han var orolig över ditt drickande. Han var ofta själv berusad och att det fanns någon anledning att tro att DU hade problem med alkoholen fanns ju inte. Det var det ju HAN som hade. Strax efter jul fick jag dock se med egna ögon hur illa det var. Pratade med Dig dagen efter och Du sa att det blivit lite väl mycket sista tiden och att Du skulle dra ner på drickandet. Ytterligare strapatser utspelade sig med jämna mellarnrum, var och en möjlig att beskriva i en lång historia. Jag ställde upp för Dig varje gång. Jag hade avslappningsövningar med Dig, vi var och simmade, vi promenerade, allt för att stötta Dig och pusha Dig i att inte behöva må så dåligt och låta bli att ta till alkoholen. För varje gång Du trillade upplevdes det mer och mer traumatiskt. För varje gång blev Du mer och mer förändrad. Du lovade och svor att Du skulle fixa det själv och ibland trodde även jag på det. Du sa att hände det igen var jag tvungen få in Dig på LPT för Du ville inte göra bort Dig mer. Så hände det igen, men inte gick det få Dig att åka in. Kontakt med psykjour och särbos och sons vädjande ledde någon enstaka gång till hämtning med tvång. Varje gång ringde Du och sa att det måste vara den sista. Sista gången Du åkte in hade du vinglat på dagtid och människor hade sett Dig behövt hela vägbredden för att ta Dig fram på vägen. När polisen kom hade de tittat på klockan att det gått för lång tid och att det inte lönade sig att ta något blodprov. Du fick åka in på psyk istället. Efter en vecka sms:ade du mig och ville jag skulle ringa upp Dig på beroendeenheten. Jag gjorde det och Du lät äntligen som Dig själv. Du sa att så här kunde Du inte hålla på längre, att då skulle Du förlora jobbet, lägenheten, alla vännerna och djuren. Du sa att Du inte förstod vad Du höll på med. Det kändes som att Du fått insikt. Du visste att jag skulle finnas för Dig och stötta Dig och att vi skulle börja om och simma, promenera osv.bara Du höll Dig från alkoholen. Ett litet hopp hade tänts. Du sms:ade mig att Du tyckte om mig så mycket och hoppades att vi kunde bli vänner igen. Du visste att jag också ville det men att jag inte tänkte vara medberoende med dig så det fick vänta tills du blivit nykter. Jag svarade att det skulle bli jobbigt det datum vi skulle vittna att Du kört bil onykter. Fick aldrig något svar. Så kom dagen då vi satt i tingssalen. Jag bölade och grät där jag satt i vittnesbåset. Det var inte länge sedan Du och jag pratade om att det var ju ändå otroligt att det blev människor av oss, så busiga som vi var i tonåren. Hur hade vi hamnat här? I tingssalen? Trodde i min enfald att Du skulle ha erkänt att Du kört onykter, det skulle äntligen innebära att Du skulle få/dömas till RIKTIG vård. Kanske alkolås? En dom som skulle kunna hindra Dig från att utsätta Dig för ännu fler trauman. Hur skulle det kännas om Du skulle köra ihjäl någon för att du kört bil onykter? Det skär i mitt hjärta att Du inte inser Ditt eget bästa. Det skär i mitt hjärta att Din särbo inte inser Ditt eget bästa utan fortsätter att curla för Dig och vara medberoende. Men det är väl som prästen säger (ja dina närmaste går hos prästen för samtal för detta)Din särbo är själv för svag. Han orkar inte stå emot. Han intalar sig att han är snäll men han är bara rädd. Han hjälper Dig att fortsätta, att dra ut på lidandet. På Ditt lidande, på hans lidande, på mitt lidande, ja allas lidande. Min familj har länge klagat. Antingen var jag hos Dig, i telefonen med Dig eller med Dig i mina tankar. Jag var hoppfull, jag var arg, jag var förtvivlad. Mina studier blev lidande. Men nu äntligen såg jag ljuset att Du skulle dömas till vård och slippa köra ihjäl någon. Domen har kommit. Du är frikänd. Jag har läst Ditt vittnesmål och jag undrar; hur i helskotta kan Du säga att vi har varit osams i över ett år ???!!!!!! Börjar nu inse att Du går över lik...
tisdag, maj 12, 2009
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)