Igår kände jag på riktigt vad Jennys tankar och reflektioner hjälpt mig. Vi är uppe i Hemavan nu, och kraftigt överviktig som jag är är det jobbigt att åka slalom, får ont både här och där och jag brukar ge upp rätt snabbt.
Nu har jag åkt varje dag och igår när jag stod högst upp i backen och njöt av utsikten kände jag på riktigt vad lyckligt lottad jag är, som får se det här, får uppleva det här och KAN göra det här. Jag var högt upp nära himlen och jag tänkte på Jenny. Sedan kastade jag mej nedför backen och riktigt kände hur hon hjälpte mig att verkligen njuta av varje sväng.
Att Jenny, tidigare och nu hennes man Lars delat/delar med sig har gett mig perspektiv på tillvaron. Jag trodde jag hade det redan, men när det gäller kroppen så nyttjar jag den betydligt mer nu. Jag KAN ju för sjuttsingen! idag blir det Tärnaby! =)
