Hela familjen i Hemavan vecka 11 för att åka slalom slutade "sådär". Jo rätt tur med vädret och inga skador men vi turades om att sitta på toaletten med en hink i knäna...
tisdag, mars 23, 2010
Semesterveckan...
Hela familjen i Hemavan vecka 11 för att åka slalom slutade "sådär". Jo rätt tur med vädret och inga skador men vi turades om att sitta på toaletten med en hink i knäna...
tisdag, mars 02, 2010
torsdag, februari 25, 2010
Theo 3 år!
Hurra Hurra Hurra Hurra!!!!!
Världens gulligaste Theo fyller tre år idag! Och tack vare Skype har han fått se mitt nylle så han inte glömmer bort kära faster! Tyvärr hade de ingen fungerande kamera så jag fick inte se Theo =( utan bara en liten kamerabild på mig själv *bläää*. Men kul var det för min käre bror att se hur jag *dulligulli hejpådej* grimaserandes pratade med min egen spegelbild.
-Titta på Theo! Hör jag min bror säga.
- Ja men ni har ju ingen kamera!!! säger jag och fortsätter dulligulla stirrandes rakt på videofönstret där Theos ansikte skulle befinna sig om min bror fått tummen ur och installerat videokameran till datorn. Min bror skrattar.
- Men titta i kameran!
- Ja men jag gör ju det! Vad håller han på med? Jag är så upptagen att prata med Theo, för jag hör ju hans röst, så jag tänker inte ens på att det är min egen bild jag tittar på. Min bror skrattar och försöker förtydliga.
- I Kameran på datorn så Theo ser att Du ser på honom!!!!!!
Ha ha ha!
Kul glädja sin bror iaf.....såg nog riktigt kul ut att se mig dulligulla mot mig själv............
Världens gulligaste Theo fyller tre år idag! Och tack vare Skype har han fått se mitt nylle så han inte glömmer bort kära faster! Tyvärr hade de ingen fungerande kamera så jag fick inte se Theo =( utan bara en liten kamerabild på mig själv *bläää*. Men kul var det för min käre bror att se hur jag *dulligulli hejpådej* grimaserandes pratade med min egen spegelbild.
-Titta på Theo! Hör jag min bror säga.
- Ja men ni har ju ingen kamera!!! säger jag och fortsätter dulligulla stirrandes rakt på videofönstret där Theos ansikte skulle befinna sig om min bror fått tummen ur och installerat videokameran till datorn. Min bror skrattar.
- Men titta i kameran!
- Ja men jag gör ju det! Vad håller han på med? Jag är så upptagen att prata med Theo, för jag hör ju hans röst, så jag tänker inte ens på att det är min egen bild jag tittar på. Min bror skrattar och försöker förtydliga.
- I Kameran på datorn så Theo ser att Du ser på honom!!!!!!
Ha ha ha!
Kul glädja sin bror iaf.....såg nog riktigt kul ut att se mig dulligulla mot mig själv............
söndag, januari 10, 2010
Månadens groda!
Patienten är sjukskriven månaden ut efter som att hon har fortfarande en hel del lokala besvär och det är svårt när man ska sitta som en trevlig sekreterare när hon är väldigt ömmande där bak fortfarande.
söndag, december 13, 2009
onsdag, november 04, 2009
Ett öppet brev...
...till Dig som tar åt Dig
Som jag har gråtit som jag har kämpat. Ville först inte tro på Din särbo när han ringde förra hösten, oftast sent på kvällen ibland mitt i natten och sa att han var orolig över ditt drickande. Han var ofta själv berusad och att det fanns någon anledning att tro att DU hade problem med alkoholen fanns ju inte. Det var det ju HAN som hade. Strax efter jul fick jag dock se med egna ögon hur illa det var. Pratade med Dig dagen efter och Du sa att det blivit lite väl mycket sista tiden och att Du skulle dra ner på drickandet. Ytterligare strapatser utspelade sig med jämna mellarnrum, var och en möjlig att beskriva i en lång historia. Jag ställde upp för Dig varje gång. Jag hade avslappningsövningar med Dig, vi var och simmade, vi promenerade, allt för att stötta Dig och pusha Dig i att inte behöva må så dåligt och låta bli att ta till alkoholen. För varje gång Du trillade upplevdes det mer och mer traumatiskt. För varje gång blev Du mer och mer förändrad. Du lovade och svor att Du skulle fixa det själv och ibland trodde även jag på det. Du sa att hände det igen var jag tvungen få in Dig på LPT för Du ville inte göra bort Dig mer. Så hände det igen, men inte gick det få Dig att åka in. Kontakt med psykjour och särbos och sons vädjande ledde någon enstaka gång till hämtning med tvång. Varje gång ringde Du och sa att det måste vara den sista. Sista gången Du åkte in hade du vinglat på dagtid och människor hade sett Dig behövt hela vägbredden för att ta Dig fram på vägen. När polisen kom hade de tittat på klockan att det gått för lång tid och att det inte lönade sig att ta något blodprov. Du fick åka in på psyk istället. Efter en vecka sms:ade du mig och ville jag skulle ringa upp Dig på beroendeenheten. Jag gjorde det och Du lät äntligen som Dig själv. Du sa att så här kunde Du inte hålla på längre, att då skulle Du förlora jobbet, lägenheten, alla vännerna och djuren. Du sa att Du inte förstod vad Du höll på med. Det kändes som att Du fått insikt. Du visste att jag skulle finnas för Dig och stötta Dig och att vi skulle börja om och simma, promenera osv.bara Du höll Dig från alkoholen. Ett litet hopp hade tänts. Du sms:ade mig att Du tyckte om mig så mycket och hoppades att vi kunde bli vänner igen. Du visste att jag också ville det men att jag inte tänkte vara medberoende med dig så det fick vänta tills du blivit nykter. Jag svarade att det skulle bli jobbigt det datum vi skulle vittna att Du kört bil onykter. Fick aldrig något svar. Så kom dagen då vi satt i tingssalen. Jag bölade och grät där jag satt i vittnesbåset. Det var inte länge sedan Du och jag pratade om att det var ju ändå otroligt att det blev människor av oss, så busiga som vi var i tonåren. Hur hade vi hamnat här? I tingssalen? Trodde i min enfald att Du skulle ha erkänt att Du kört onykter, det skulle äntligen innebära att Du skulle få/dömas till RIKTIG vård. Kanske alkolås? En dom som skulle kunna hindra Dig från att utsätta Dig för ännu fler trauman. Hur skulle det kännas om Du skulle köra ihjäl någon för att du kört bil onykter? Det skär i mitt hjärta att Du inte inser Ditt eget bästa. Det skär i mitt hjärta att Din särbo inte inser Ditt eget bästa utan fortsätter att curla för Dig och vara medberoende. Men det är väl som prästen säger (ja dina närmaste går hos prästen för samtal för detta)Din särbo är själv för svag. Han orkar inte stå emot. Han intalar sig att han är snäll men han är bara rädd. Han hjälper Dig att fortsätta, att dra ut på lidandet. På Ditt lidande, på hans lidande, på mitt lidande, ja allas lidande. Min familj har länge klagat. Antingen var jag hos Dig, i telefonen med Dig eller med Dig i mina tankar. Jag var hoppfull, jag var arg, jag var förtvivlad. Mina studier blev lidande. Men nu äntligen såg jag ljuset att Du skulle dömas till vård och slippa köra ihjäl någon. Domen har kommit. Du är frikänd. Jag har läst Ditt vittnesmål och jag undrar; hur i helskotta kan Du säga att vi har varit osams i över ett år ???!!!!!! Börjar nu inse att Du går över lik...
Som jag har gråtit som jag har kämpat. Ville först inte tro på Din särbo när han ringde förra hösten, oftast sent på kvällen ibland mitt i natten och sa att han var orolig över ditt drickande. Han var ofta själv berusad och att det fanns någon anledning att tro att DU hade problem med alkoholen fanns ju inte. Det var det ju HAN som hade. Strax efter jul fick jag dock se med egna ögon hur illa det var. Pratade med Dig dagen efter och Du sa att det blivit lite väl mycket sista tiden och att Du skulle dra ner på drickandet. Ytterligare strapatser utspelade sig med jämna mellarnrum, var och en möjlig att beskriva i en lång historia. Jag ställde upp för Dig varje gång. Jag hade avslappningsövningar med Dig, vi var och simmade, vi promenerade, allt för att stötta Dig och pusha Dig i att inte behöva må så dåligt och låta bli att ta till alkoholen. För varje gång Du trillade upplevdes det mer och mer traumatiskt. För varje gång blev Du mer och mer förändrad. Du lovade och svor att Du skulle fixa det själv och ibland trodde även jag på det. Du sa att hände det igen var jag tvungen få in Dig på LPT för Du ville inte göra bort Dig mer. Så hände det igen, men inte gick det få Dig att åka in. Kontakt med psykjour och särbos och sons vädjande ledde någon enstaka gång till hämtning med tvång. Varje gång ringde Du och sa att det måste vara den sista. Sista gången Du åkte in hade du vinglat på dagtid och människor hade sett Dig behövt hela vägbredden för att ta Dig fram på vägen. När polisen kom hade de tittat på klockan att det gått för lång tid och att det inte lönade sig att ta något blodprov. Du fick åka in på psyk istället. Efter en vecka sms:ade du mig och ville jag skulle ringa upp Dig på beroendeenheten. Jag gjorde det och Du lät äntligen som Dig själv. Du sa att så här kunde Du inte hålla på längre, att då skulle Du förlora jobbet, lägenheten, alla vännerna och djuren. Du sa att Du inte förstod vad Du höll på med. Det kändes som att Du fått insikt. Du visste att jag skulle finnas för Dig och stötta Dig och att vi skulle börja om och simma, promenera osv.bara Du höll Dig från alkoholen. Ett litet hopp hade tänts. Du sms:ade mig att Du tyckte om mig så mycket och hoppades att vi kunde bli vänner igen. Du visste att jag också ville det men att jag inte tänkte vara medberoende med dig så det fick vänta tills du blivit nykter. Jag svarade att det skulle bli jobbigt det datum vi skulle vittna att Du kört bil onykter. Fick aldrig något svar. Så kom dagen då vi satt i tingssalen. Jag bölade och grät där jag satt i vittnesbåset. Det var inte länge sedan Du och jag pratade om att det var ju ändå otroligt att det blev människor av oss, så busiga som vi var i tonåren. Hur hade vi hamnat här? I tingssalen? Trodde i min enfald att Du skulle ha erkänt att Du kört onykter, det skulle äntligen innebära att Du skulle få/dömas till RIKTIG vård. Kanske alkolås? En dom som skulle kunna hindra Dig från att utsätta Dig för ännu fler trauman. Hur skulle det kännas om Du skulle köra ihjäl någon för att du kört bil onykter? Det skär i mitt hjärta att Du inte inser Ditt eget bästa. Det skär i mitt hjärta att Din särbo inte inser Ditt eget bästa utan fortsätter att curla för Dig och vara medberoende. Men det är väl som prästen säger (ja dina närmaste går hos prästen för samtal för detta)Din särbo är själv för svag. Han orkar inte stå emot. Han intalar sig att han är snäll men han är bara rädd. Han hjälper Dig att fortsätta, att dra ut på lidandet. På Ditt lidande, på hans lidande, på mitt lidande, ja allas lidande. Min familj har länge klagat. Antingen var jag hos Dig, i telefonen med Dig eller med Dig i mina tankar. Jag var hoppfull, jag var arg, jag var förtvivlad. Mina studier blev lidande. Men nu äntligen såg jag ljuset att Du skulle dömas till vård och slippa köra ihjäl någon. Domen har kommit. Du är frikänd. Jag har läst Ditt vittnesmål och jag undrar; hur i helskotta kan Du säga att vi har varit osams i över ett år ???!!!!!! Börjar nu inse att Du går över lik...
torsdag, oktober 29, 2009
Lyckliga stunder
Just nu är ett underbart ögonblick, ett sådant ögonblick som jag känner "det är det här som är meningen med livet"! Jag NJUTER och jag är
STOLT och jag blir faktiskt tårögd av stunden! Det är ljuv musik som strömmar ut i rummet. Minns att jag var glad att hon i alla fall kommit längre än mig i grundskolans pianolektioner, när hon ville sluta. Kanske det är tack vare keyboarden som min pappa gav henne en jul som hon nu på egen hand lärt sig spela sådana fantastiska melodier! Bland annat denna och JA! Hon spelar den lika bra min underbara dotter Sofia!!!
STOLT och jag blir faktiskt tårögd av stunden! Det är ljuv musik som strömmar ut i rummet. Minns att jag var glad att hon i alla fall kommit längre än mig i grundskolans pianolektioner, när hon ville sluta. Kanske det är tack vare keyboarden som min pappa gav henne en jul som hon nu på egen hand lärt sig spela sådana fantastiska melodier! Bland annat denna och JA! Hon spelar den lika bra min underbara dotter Sofia!!!
söndag, oktober 25, 2009
Skämmes!
Bedrövligt dålig updatering av bloggen just nu. Tror det beror en del på att jag är mitt uppe i D-uppsatsen. Just nu är examinationen uppskjuten till 18 nov.
torsdag, oktober 01, 2009
onsdag, september 30, 2009
Svampad!
Totalt svampad är vad jag blivit, eller svamptokig. Eller som min kära vän sa "det är ju som om man gick och plockade tusenlappar!" Idag har denna konstiga samlarinstinkt fått mig att gå i TRE timmar i skogen! Jag är både halt och lytt nu men det doftar fantastiskt med smörstekt Karl Johan! JA! Jag hittar och identifierar kungen av soppen numera. För bara två veckor sen hade jag aldrig sett någon - men NU hittar jag dem både här och där! Däremot så sent på hösten nu så de de är så maskätna...men nästa höst då...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)