Ett öppet brev...

...till Dig som tar åt Dig

Som jag har gråtit som jag har kämpat. Ville först inte tro på Din särbo när han ringde förra hösten, oftast sent på kvällen ibland mitt i natten och sa att han var orolig över ditt drickande. Han var ofta själv berusad och att det fanns någon anledning att tro att DU hade problem med alkoholen fanns ju inte. Det var det ju HAN som hade. Strax efter jul fick jag dock se med egna ögon hur illa det var. Pratade med Dig dagen efter och Du sa att det blivit lite väl mycket sista tiden och att Du skulle dra ner på drickandet. Ytterligare strapatser utspelade sig med jämna mellarnrum, var och en möjlig att beskriva i en lång historia. Jag ställde upp för Dig varje gång. Jag hade avslappningsövningar med Dig, vi var och simmade, vi promenerade, allt för att stötta Dig och pusha Dig i att inte behöva må så dåligt och låta bli att ta till alkoholen. För varje gång Du trillade upplevdes det mer och mer traumatiskt. För varje gång blev Du mer och mer förändrad. Du lovade och svor att Du skulle fixa det själv och ibland trodde även jag på det. Du sa att hände det igen var jag tvungen få in Dig på LPT för Du ville inte göra bort Dig mer. Så hände det igen, men inte gick det få Dig att åka in. Kontakt med psykjour och särbos och sons vädjande ledde någon enstaka gång till hämtning med tvång. Varje gång ringde Du och sa att det måste vara den sista. Sista gången Du åkte in hade du vinglat på dagtid och människor hade sett Dig behövt hela vägbredden för att ta Dig fram på vägen. När polisen kom hade de tittat på klockan att det gått för lång tid och att det inte lönade sig att ta något blodprov. Du fick åka in på psyk istället. Efter en vecka sms:ade du mig och ville jag skulle ringa upp Dig på beroendeenheten. Jag gjorde det och Du lät äntligen som Dig själv. Du sa att så här kunde Du inte hålla på längre, att då skulle Du förlora jobbet, lägenheten, alla vännerna och djuren. Du sa att Du inte förstod vad Du höll på med. Det kändes som att Du fått insikt. Du visste att jag skulle finnas för Dig och stötta Dig och att vi skulle börja om och simma, promenera osv.bara Du höll Dig från alkoholen. Ett litet hopp hade tänts. Du sms:ade mig att Du tyckte om mig så mycket och hoppades att vi kunde bli vänner igen. Du visste att jag också ville det men att jag inte tänkte vara medberoende med dig så det fick vänta tills du blivit nykter. Jag svarade att det skulle bli jobbigt det datum vi skulle vittna att Du kört bil onykter. Fick aldrig något svar. Så kom dagen då vi satt i tingssalen. Jag bölade och grät där jag satt i vittnesbåset. Det var inte länge sedan Du och jag pratade om att det var ju ändå otroligt att det blev människor av oss, så busiga som vi var i tonåren. Hur hade vi hamnat här? I tingssalen? Trodde i min enfald att Du skulle ha erkänt att Du kört onykter, det skulle äntligen innebära att Du skulle få/dömas till RIKTIG vård. Kanske alkolås? En dom som skulle kunna hindra Dig från att utsätta Dig för ännu fler trauman. Hur skulle det kännas om Du skulle köra ihjäl någon för att du kört bil onykter? Det skär i mitt hjärta att Du inte inser Ditt eget bästa. Det skär i mitt hjärta att Din särbo inte inser Ditt eget bästa utan fortsätter att curla för Dig och vara medberoende. Men det är väl som prästen säger (ja dina närmaste går hos prästen för samtal för detta)Din särbo är själv för svag. Han orkar inte stå emot. Han intalar sig att han är snäll men han är bara rädd. Han hjälper Dig att fortsätta, att dra ut på lidandet. På Ditt lidande, på hans lidande, på mitt lidande, ja allas lidande. Min familj har länge klagat. Antingen var jag hos Dig, i telefonen med Dig eller med Dig i mina tankar. Jag var hoppfull, jag var arg, jag var förtvivlad. Mina studier blev lidande. Men nu äntligen såg jag ljuset att Du skulle dömas till vård och slippa köra ihjäl någon. Domen har kommit. Du är frikänd. Jag har läst Ditt vittnesmål och jag undrar; hur i helskotta kan Du säga att vi har varit osams i över ett år ???!!!!!! Börjar nu inse att Du går över lik...