Bryter snart samman...

Nu har det varit mycket......eller ÄR mycket......och inte kan jag skriva om det heller....inte ens bara lite eller i allmänna ordalag.......så många andra är involverade. I det ena. I det andra är det en ren säkerhetsrisk att skriva något. De som måste veta vet. Alla andra måste vara ovetandes. Jag håller inte med om det i det första fallet, det är bara att dra ut på eländet, men jag har inget val. Jag har lovat. Till vilket pris? Jag hoppas inte till det högsta. Jag ber till Gud att det löser sig. Det andra har jag mig själv att skylla och det känns ändå lugnare nu då jag gett upp och ska ta mitt straff. Det tredje är alla dessa studieuppgifter som aldrig blir klara. Och tentan jag ska läsa till. Men varför skriver jag detta då? Behöver jag bara skriva av mej? Eller vill jag att Ni som läser ska tycka synd om mej? Antagligen.....så självcentrerad som jag känner mej nu. Men Ni har era egna synder. Tack Gode Gud att pappa blivit frälst!